Rotlöshet – Om längtan efter rötter

av Anna Gustafsson

– Var kommer du ifrån?

Ingen fråga gör mig så ställd som denna till synes enkla fråga. Vad svarar jag på det? Platsen jag är född på? Platsen jag bor nu? Platsen jag bodde på som tonåring och ung vuxen? Men alla andra platser jag har levt på, där människorna och kulturerna har lärt mig om livet, och format mig till den jag är idag då? De måste ju också få plats. För frågan innefattar ju så mycket mer än den födelseort som står i mitt pass. Svaret på frågan ger frågeställaren information om vem jag är som människa. Möjligtvis. Eller kanske inte alls?

– Var kommer du ifrån?

En för de flesta så oskyldig fråga, men trots allt en fråga som jag inte har svar på.

Jag kommer från den svenska västkustens av havet slipade klippor. Jag kommer från den eviga stadens myllrande gator. Jag kommer från centraleuropas vinodlade sluttningar. Jag kommer från en släkt med starka och envisa kvinnor.

Fotograf: Susanne Kvarnlöf

Möter du mig på grusvägen så hör du att jag inte kommer härifrån. Du kommer inte riktigt höra var mitt svenska språk har sitt ursprung. Det har blivit utslätat efter alla år utomlands och det har anpassats till platser jag har levt på. Jag använder lokala och olokala ord. Melodin klingar både här och där. Men alla som träffar mig ser en svensk kvinna på en grusväg.

Svensk. Vad säger det ordet om mig, förutom att det står Sverige på den lilla bok som just nu är vinröd? Matkultur. Världsbild. Hur jag möter människor. Vad jag kan om samhället nu och då. Vem jag trånade efter som tonåring. Hur jag firade studenten. Mina erfarenheter är annorlunda. Men det syns inte.

Jag är alltid lite onormal. Ibland lite fel. Jag har aldrig ätit stuvade makaroner i skolan – jag åt stuvade makaroner för första gången när jag var 37 år gammal.

Och jag jobbar fortfarande med acceptans, i det lilla och i det stora, acceptansen för att mitt normalt inte är normalt. Kanske kommer jag alltid göra det.

En period levde jag på en plats där jag var en av många som inte hade några rötter. Där var det normala att alla pratade flera språk, där var det normala att inget normalt fanns. Där hade ingen släkten nära. Där fanns inte den där vännen som har följt en hela livet. För den ena var det normalt att äta med händerna, den andra åt en normal lunch vid elva, medans den tredje åt middag närmare midnatt även på vardagar.

Där jag nu försöker få mina rötter att gro, där har människorna rötter som sträcker sig tillbaka i många generationer. Man har brukat samma marker, vandrat samma stigar, njutit samma utsikter som sin mormor och mormors mormor. Jag får höra att det är spännande att jag har bott utomlands, att det är häftigt att jag pratar en handfull språk. Att det är modigt att flytta, byta land, bryta upp.

Och jag känner att det är lika modigt att stanna kvar. Att slå rötter så starka att de kanske inte går att riva upp och flytta hur som helst. Så starka att man måste acceptera det som är här och nu. Att inget, varken bra eller dåligt, är temporärt. Att det jag bygger finns kvar. Att jag kan plantera ett träd och se det växa. Vara här. Inte där.

När hela världen välkomnar en, är det kanske det modigaste som finns att sätta ner fötterna på marken och stanna upp. Stå stadigt. Låta platsen välja. Välja en plats. Bygga något varaktigt. Och tillåta rötterna att växa sig starka.

Ett varmt tack till alla er som välkomnade mig när jag flyttade hit. Som släppte in mig i er vardag, lär mig så många saker jag inte kunde, delar er värld och visade mig era stigar. Det är ni som har hjälpt mig att fatta mod att slå rot.