Tittar på fågelspåren i snön, tänker: varför väljer de att gå när de kan flyga?

Offerdal är att förlora något.

Men att vinna allt.

av Susanne Kvarnlöf

Platsen är som en tjock ylletröja om vintern som inte går ta av, den både värmer och kliar. För så är det sagt, det är ljus och frånvaron av det, som ger ett tonfall.

Jag är född vid fjällets kant. Hemma var för trångt, för nyfiket, för ute. Jag drog. Jag ville styra mig själv. Jag lämnade mitt Offerdal för att återvända långt senare. Till dalen vid ån som flyter längs myren, sägs vara vad namnet betyder. En vidsträckt dalgång mellan höga berg. Rötterna har genom åren slingrat sig allt hårdare runt mina fötter och jag har hittat hem. Det här är min historia, den är liksom jag, inte felfri.

Du kommer inte få se Offerdal – utan mitt Offerdal. Från ett då och ett nu.

Hon vilar på de torra rötterna. Inkapslad i sig själv. Under den här tiden mullrar bara åskan, de upp- och nervända träden står rätt stadigt i marken- tillsammans.

frammaför mä

Det kommer att dröja innan hon vaknar- men det ena trädet kommer att falla ner till marken innan det här kapitlet tar slut.

För att gå framåt måste vi gå bakåt.

Vi satt på en säng, på ett hostel i Kings Cross i Sydney. Jag skulle förklara för Borås-killen att snusdosan låg bakom honom.

– Den är bakanför dig, sa jag.

Han började skratta.

– Vad sa du? Ligger den både bakom och framför mig, undrade han.

Vi kom fram till att det ordet på jämtska var dubbelt. Precis så är det här. Det är både bakom och framför mig. Hela tiden. Riktningen är svår och jag går lätt vilse.

Jag undrar hela tiden om jag flyr.

En pocketkamera för länge sedan som fryser ett ögonblick. Häxblandning i 1,5 liters petflaskan och hela livet väntar, flämtar och längtar. Jag är lycklig när jag dricker. Jag är nära mig själv då. Offerdal är underbart, dansbanan har ännu inte dragit sitt sista andetag.

Min lyckligaste dag är när jag flyttar hemifrån. 16 år. Första hållplats Östersund. Sen världen.

I världen berättar jag om min plats. Vackerheten. Om fisket, luften och utsikten. Jag tog russinen och kastade kakan. Så stöpte jag om allt i en egen form. Så att det inte blev den där sockerkaksproduktionen. Den som alla kunde vara. Men inte jag. Jag var inte stöpt i den formen. Jag längtade bort och jag åkte bort. Blev en sådan där budgetköpsorkidé från Ica Maxi. Stod i ljuset och levde men kunde inte blomma.

Med sönderbrända axlar sitter hon på tåget hem till Jämtland. Den här gången utan returbiljett. Hon ser vilsen ut. Hon ska flytta hem och skogarna kommer närmre.

Hon behöver ingen terapi, hon fotar istället.

Jag åkte från Offerdal med en historia och kom hem till samma bygd, med en annan.

Integrera

Vi är sammanflätade du och jag, för alltid. Tillsammans.

Jag är bara en annan du.

Storalillasusanne

Vi var tre systrar. Tre systrar mot världen. Så länge man är minst två så går allt.

Tillsammans #1

Tillsammans #2

Tillsammans #3

Tillsammans #4

Tillsammans #5

Där jag bor

Där jag bor pratar man en stund om man möts på vägen
Där jag bor finns världens vackraste utsikt
Där jag bor är mycket konstigt tillåtet medan andra saker är otillåtna
Där jag bor finns både män som tror de är hövdingar och män som är i beroendeställning
Där jag bor säger vissa att man inte kan leva av utsikten

Där jag bor bråkar man om tomtgränser och vägar
Där jag bor glömmer man aldrig något
Där jag bor betyder efternamnet mer än vem jag är som person
Där jag bor sätter man á framför tjejnamn och ´n framför killnamn. Det blir á Susanne
Där jag bor kan man se örnar, hermeliner och rävar. Och man kan dö av en älg varje dag
Där jag bor är vägarna i lika dåligt skick som de i Belize

Där jag bor finns ett enormt driv
Där jag bor skulle vi överleva länge om kriget kom
Där jag bor var det fult att stanna när jag var ung
Där jag bor så har de som hävdar att man inte kan leva av utsikt, inte särskilt mycket insikt
Där jag bor blåser det jämt så myggorna har inte en chans
Där jag bor kallar tränaren sonens fotbollslag för kukar
Där jag bor flyttar det in nya människor

Där jag bor förväntas det vara jag som åker till stan när jag ska umgås med någon
Där jag bor finns många fantastiska människor och några få rätt ofantastiska
Där jag bor har vi nästan en kvadratkilometer per person att röra oss på, ändå krockar vi ibland
Där jag bor, bor även patriarkatet och det kan dra åt helvete
Där jag bor skiftar ljuset mot Hällberget hundratals gånger varje dag

Där jag bor kan ögat nå oändligheten

Där jag bor lever jag på utsikten

Jag tillhör den här platsen.
Min uppväxt har växt neråt, jag är rotad i marken.
Det här stället tillhör mig.
Jag tillhör det här stället.

Det enda sanna beskyddet finns hos oss själva.

Det känns fel att ta hjälp, det där som hon släpar är så tungt men hon vill prova sig själv. Styra sig själv. Det blåser. Återhållsamheten kostar. Men hon ska bära sitt eget kors, så är det bara.

Det är nu det andra upp- och nervända trädet faller.