Friheten hemma

av Gunhild Åkerblom

Hoverberg har alltid varit en plats där jag trivts. Jag flyttade till Hoverberg med min mor, far och lillasyster när jag var 4 år. Vi var en del barn i byn i min, mest pojkar men det tänkte vi aldrig på. Alla lekte med alla, överallt. I byn fanns allt jag behövde som barn. Och när jag blev äldre och fick kamrater och intressen längre bort fanns snälla föräldrar som skjutsade och hämtade. Det var nära till sjö och berg, bärbuskar och stort trädgårdsland. Sommarkompisar som kom upp och tillbringade sommaren i byn. Och fjällen med sina vidder inte långt bort, där vi hade en stuga uppe vid trädgränsen. Mina föräldrar var friluftsmänniskor och trädgårdsodlare, så det var mycket uteliv både hemma men också i skog och mark för att plocka bär och gå på utflykt.

Att teckna, måla och hålla på med lera har jag gjort så länge jag kan komma ihåg, och när jag lärt mig att läsa tillbringade jag hur många timmar som helst i mitt rum med alla böcker som jag slukade. Mina föräldrar såg alltid till att det fanns pennor, papper, färger och lera hemma, och böckerna önskade jag mig eller lånade på biblioteket nere i församlingshemmet.

Jag spelade instrument på kommunala musikskolan och var med i kyrkans ungdomskör, åkte skidor i byns slalombacke på vintrarna när jag blivit lite äldre. Innan dess var alla barn i byn med i både Mulle och skidskola som skid- och friluftsfrämjandet ordnade. Under en vinter hade vi till och med balettskola på övervåningen i byns skola.

Mitt första skolår gick jag i Hoverberg, vi var 10 barn i två årskurser och min mamma var lärare. Året därpå lades skolan ner och vi fick flytta till den stora skolan i Svenstavik. Efter gymnasiet i Östersund flyttade jag till Uppsala och bodde där 1979-84 , läste bland annat konstvetenskap på universitet och gick förberedande konstutbildningar. 1984-88 bodde jag i Stockholm och studerade på Keramik- och glas-linjen på Konstfack. 1988 flyttade jag upp till Jämtland igen.

Jag tror att den känslan och de minnen man har med sig från sin uppväxt finns med hela livet. Jag är tacksam att det gjorde att jag flyttade tillbaka och fortfarande bor i byn. Till och med i samma hus där jag växte upp. Jag har min arbetsplats som konstnär i samma hus, jag har en stor fin gård i söderläge med vindruvor vid husväggen, fruktträd och trädgårdsland för odling, en fantastisk utsikt över Storsjön och avskildhet trots att vi bor mitt i byn. Det är nära till service och jobb, nära till fjällen och nära till Östersund.

När jag efter en separation blev erbjuden ett boende i Hoverberg var det naturligt att tacka ja. Det är friheten, närheten och känslan av att det mesta är möjligt som fanns kvar i mig som ett minne, som gjorde det lätt att tacka ja till erbjudandet om att flytta till övervåningen i det stora gamla huset. Det var också skönt som ensamstående mor att bo nära mina föräldrar. Att det fanns en nystartat föräldrakooperativt driven förskola var också bra. Men framför allt var det friheten, att kunna andas, att få plats för hela mig. Att ha kunnat ge mina barn möjligheten som jag fick; att få en stor sfär att finnas och utvecklas på, både kroppsligen, mentalt och känslomässigt.

Gunhild Åkerblom

Gunhild Åkerblom är konstnär, utbildad keramiker och glaskonstnär på Konstfack. Hon arbetar dessutom som Kulturchef i Bergs kommun sedan 2010. Hon är gift och har två vuxna döttrar.

Scroll to Top