heimöve å bortöve

av Anneli Åsén

Hoverberg. Ett berg likt en jätte som lagt sig för att vila vid Storsjöns södra kant.

Det sover fridfullt med ett täcke av knotiga granar, mossor, lavar och
vackra blommor.
Storsjön omsluter berget med en gnistrande blå sjal som fladdrar i vinden.
Fågeln vakar med sitt skarpa öga när den sveper ner med sina breda
vingar från bergskanten.
Jag kan vila ut här under täcket, jag vet att fågeln vakar över mig.

Betong och frisk luft

Det här är min historia om en plats som jag kommer ifrån, men som jag aldrig har bott på.
Jag är född i Kälarne, men i mitt pass har det alltid stått Oviken.

När jag var tre år flyttade jag och min familj till byn Tandsbyn.
Min syster och jag satt i en trappuppgång på tredje våningen i ett hyreshus och tittade ut genom ett litet fönster.
Ute på gården lekte barnen. Så många barn hade jag aldrig sett samtidigt.

Det var stort och främmande.
Vi satt i fönstret och tryckte i två dagar, sen tog vi modet till oss att gå ner – och möta dem.

Pappa och mamma sa alltid att vi bodde i betongen.
Att det var synd om oss som måste bo så.
Men det var egentligen bara hyreshuset vi bodde i, som var gjort av betong.
Allt annat var som i vilken by som helst med små hus, gröna områden och skogar.
För att komma bort från betongen byggde pappa ett fritidshus på en halvö mittemot Hoverberget och Oviksfjällen.
Där skulle vi få andas frisk luft och vara i naturen.
Tandsbyn blev min hemby.

Vi bodde i betonghuset, i en liten tvårummare.
Mitt eget krypin var nedersta slafen på våningssängen som jag och min syster delade.
Det bodde barn i nästan varje lägenhet i betonghuset.
Så vi hade gott om kompisar.
När mammorna jobbade på tryckeriet i byn, fick vi barn ta hand om oss själva.
Vi kallades nyckelbarn.
Mamma hängde lägenhetsnyckeln runt halsen på mig så jag inte skulle tappa bort nyckeln när jag var ensam.

Vi stannade i Tandsbyn tills jag gick ut grundskolan.
Betonghuset byttes ut mot ett trähus med eget rum.
Men alla helger och lov åkte vi till fritidhuset och Hoverberg. Och andades
frisk luft.

Det var då jag kom hem på riktigt.

Doften av blommor och hembakt kubb.

Du sitter aldrig still. Sopen dansar över golvet samtidigt som du matar spisen med ved. Jag känner värmen och du gräddar första våfflan.
Jag och min syster äter våffla på våffla. Dina blåa snälla ögon tittar varmt på oss och du säger: ” Da jett ata nö, atan!”
Våra kinder putar ut som på små ekorrar, men du vill att vi ska äta mer.

Söttuppan

Du berättar sagor om skraumta, Hoverbergsgubben, Nickenacken, och Blokeringa och läser ur din gamla skolbok, ”Hem och Hembygd”, med hes röst.
Vi plockar söttuppan och blauklockan, stjälkarna är sega och jag drar hårt i min lilla hand så rötterna följer med.
Jag vet att jag tillhör de där rötterna.
Hela mitt rotsystem växer runt Hoverberget. Det är gamla, slingriga och långa rötter som sträcker sig ända till Oviken.

Sagans värld

Du lär mig att en kotte kan bli en ko, om man sticker fyra pinnar i den så den får ben.
Jag bygger min ladugård med små pinnar, mellan rötterna under ett träd.
Jag ger mina kossor liv och döper dem till Rosa, Gullan och Bella.
I fantasin flyr jag in i min mommas sagovärld. Där vill jag stanna för alltid.

Eltnäskronan

Sedan när jag var liten har jag burit på historien som min momma alltid berättade för mig och min syster.

Det var en kvinna av hög börd som kom till Hoverberg med en brudkrona. Jag såg henne alltid klart och tydligt i mina fantasier. Hur hon barfota gick efter vägen upp mot berget i sin långa klänning.
Hon var bländande vacker med ett långt svallande hår och under sin arm
bar hon på ett knyte. Kan det vara möjligt att det kom en riktig prinsessa dit?

Var det en saga eller hade det hänt på riktigt?

Med spända öron lyssnade vi till mommas berättelse då jag och min syster lagt oss i hennes bäddsoffa på kvällen.

Prinsessan skulle ha kommit från Söderhamn till Hoverberg någon gång under 1700-talet. Hon bar en lång klänning och under armen bar hon ett knyte, i det låg brudkronan.
Prinsessan hade träffat en man som kom från Mo. Han var trumslagare och var beordrad till Söderhamn under det stora nordiska kriget. Hon stannade i Hoverberg och gifte sig med sin trumslagare och fick många barn.
Kronan har sedan dess gått i arv från mor till dotter i många generationer.
Det var ett måste att flickan som skulle ärva kronan hette Anna. Momma berättade också att om kronan skulle bäras vid giftermål, så var man tvungen att vara oskuld.
Min mamma hade tänkt låna den när hon skulle gifta sig, men hon hade redan fått min storasyster så hon fick inte bära den.

Om hon var prinsessa, grevinna eller av annan hög börd, är inte riktigt fastställt.
I dag är det min fyrmänning, Anna Helene Sundqvist, som är ägare till kronan. Anna Helene ärvde den av sin farmor Anna som bara fick söner.
Näst på tur att ärva kronan är Helenes dotter, Anna Elin Sundqvist.
Historien som momma berättade, där brudkronan funnits med i nio generationer är fortfarande högst levande.

Vill du läsa mer om kronan kan man göra det här.

Vilsenheten av att inte känna tillhörighet, gjorde att flyktvägarna till min momma blev mer tydliga.

Den inre kompassen har alltid pekat åt rätt håll.

Svårigheten har varit att lära sig den.

I betongen

Jag berättade min hemlighet för dig, pappa.

Jag visste att om jag gjorde det, skulle du befria mig.

Det var en hemlighet jag inte ville ha.

Jag var bara 4 år och jag förstod aldrig vad mannen gjorde.

Jag minns att jag skämdes när han la sin hand mellan mina ben.

Men när jag berättade för dig pappa så hjälpte du mig.

Du blev rasande.

Du rev ner himlen för min skull.

När alla andra låtsades som ingenting var du min hjälte.

Det var spriten som till slut vann över dig.

Hur än hård kampen blev, så gav du oss ändå den villkorslösa kärleken.

Hjärtespråket

Med tiden har mitt sanna jag tvättats bort.
Jämtskan sipprade in i mig likt bröstmjölken– och blev mitt språk.
Det var genom jämtskan jag gjorde mig förstådd.
Men att prata dialekt var förenat med skam.
Känslan av att inte existera.
Att tystna.
Att bli begränsad med ord, tog bort mitt eget jag.
Befrielsen i det lilla barnet var att få komma hem och skrika ut sitt eget språk.

Det har varit kvinnorna runt mig som har kämpat i det tysta.
Omsorgen och kärleken till familjen har gått före dem själva.
De har ofta stått ensamma, men aldrig klagat.

Kanske ska vi börja klaga.

”När du gör så här, blir det så här”, sa han.

Men jag fortsatte leva.

Min familj flyttade tillbaka till Svenstavik medan jag hamnade i Östersund. Jag ville ut i världen och bli något som alla andra. Men jag fick en större livsuppgift– att bli mamma. Jag var 19 år när min första dotter kom in i mitt liv. Vi bodde i Bjärme med Hoverberget framför oss.

Vi vet att vi har varandra när Storsjön stormar.

Istidsdjuret

Alla vill vi passa in någonstans. Alla är vilsna tills vi hittar hem igen. Som Brutus när han kom till Hoverberg, han sökte tillhörigheten men fann den inte. Han virrade runt i byarna och hittade ingen.
Då drog han till fjälls.

Kärleken och peran.

På hösten är det full aktivitet vid potatiskällaren.
Då ska all potatis plockas upp ur jorden runt om i Hoverberg.
De där värdefulla knölarna i jorden behöver inte förändras.
Inte kärleken heller.

Min mammas hemgård på Backan där hennes kusin bor i dag.

Det här är platsen min rot kommer ifrån.

Strandgården

När jag var barn fanns det en kiosk i huset Strandgården. För en krona fick jag 100 kolor.
I dag finns ingen kiosk, men några drivna bybor har tagit hand om huset och renoverar det med varsam hand.

Det finns en glöd och en kamp om att kunna bevara det förflutna.

I stan fick jag tidigt lära mig att försvara mig själv mot gubbväldet i den mansdominerade värld jag kom in i. Min grund att stå på från barndomen blev min räddning.

Stolt & rakryggad

Min dotterdotter fortsätter gå på marken, den som jag en dag själv kommer att lämna. Jag vill att hon ska följa sina drömmar och våga gå sina egna vägar.

För varje fött barn har världen en chans att bli bättre.