Jag bor granne med Anders

av Sara Swedenmark

Jag bor granne med Anders. Om jag knyter på mig skorna och svänger höger på grusvägen som passerar mitt hus är jag där på tio minuter. Anders föddes i en by som inte fanns. Nu finns byn, men inte Anders. Det är mycket som skiljer oss åt, mig och Anders. Jag ska berätta om det och om det som förenar oss.

För att komma framåt behöver vi ta en omväg. Eller, det är väl inte en omväg, det är en del av berättelsen. Vi behöver börja från början, min början och Anders början. Jag föddes för snart ett halvt sekel sedan på BB i en stad 30 mil härifrån. Det åskade och strömmen försvann, har mina föräldrar berättat om dagen jag föddes. Huset där BB inrymdes finns kvar. En grågrön, hög byggnad med putsad fasad som i dag är en del av det komplex som är kommunhus, men som då var Sundsvalls sjukhus. Farfar och farmor bodde en kort promenad upp för Tivolivägen, kanske satt de och väntade vid telefonen för att få nyheter från det höga huset längre ner i backen. Där föddes jag 1971 och mina föräldrar i samma stad 25 år tidigare. Jag berättar det för att det är en del av det förunderliga i att jag bor granne med Anders.

Anders föddes som sagt i en by som inte fanns. I husförhörslängden för Offerdal där pappa Måns, mamma Kerstin och brorsan Gunnar står på varsin rad saknas ett bynamn längst upp på sidan. Det som alltid annars placerar församlingens invånare på rätt plats i de kyrkliga böckerna, som är ryggraden och grundplåten i den svenska byråkratin. Det var inte bara i kyrkböckerna förstås, byarna fanns på riktigt och böckerna följer lydigt hierarkin. Gårdarna mitt i byn med jord står tidigt under bynamnet, ofta en gård per sida för Offerdal och husbonden står alltid högst upp på sidan. Sedan hans familj, tjänstefolket längre ner på sidan och allra sist de inhyses, de utan försörjning, sjuka och gamla. En mamma eller pappa som kanske snart ska få sitt namn överstruket i husförhörslängden och istället skrivas in i dödboken. Anders blev aldrig inhyses även om han dog fattig. Han drog sitt sista andetag på Åflohammar, det moderna Sveriges första utpost i form av ett hem för gamla, fattiga och sjuka. Men nu var det hans födelse vi skulle börja med.

För mig var Hållan länge en by som jag passerade om jag kom norrifrån och skulle hem. Inte den vanliga vägen, men en väg som kunde tas för omväxlings skull. Grusvägen har kurvor och följer landskapet när det bär uppför och utför. Gårdar och hus, lador, lägdor som brukas och andra som växer igen. En tjärn vid vägen som kan bjuda på ett dopp varma sommarkvällar. Jag hade ärligt talat inte tänkt så mycket på Hållan. Jag hade ingen koppling dit som jag visste om, hade aldrig hört någon berättelse om byn. Jag hade missat en del kan man säga.

I husförhörslängden finns det som sagt inget bynamn högst upp på sidan som talar om var familjen bor när Anders föds och familjen står också helt ensam på sidan. Året är 1823 och han kommer till världen 22 juni. I födelseboken, där prästen med samma noggrannhet som han i husförhörslängderna noterar var folk bor skriver vilka som föds, står att Anders är son till fältjägaren Måns Gran och hans hustru Kerstin Andersdotter i Öhne och att modern är 41 år när han föds. Sidan utan bynamn står efter Önet, men de bor på en plats som inte har ett namn. Än. Det går ändå att anta att det går en och annan prominent man runt platsen vid tiden innan Anders föds, för året därpå finns en karta färdig. Där finns skogar, tjärnar och några öppna platser noggrant inritade och bäcken som är en gräns mot grannbyn Önet slingrar sig fram precis som på Google maps i dag. När Anders fyller två år har byn fått ett namn, Hallen och Oxböles afradsland, står det att läsa höst upp på sidan. Anders vet inte om det förstås, varken vad byn heter eller att det är en del av en reform som har namnet avvittringen. Reformen innebar att staten i form av kungen och hans tjänstemän såg sig om efter mark som kunde  bli hem åt en växande befolkning. Fler behövde kunna försörja sig av jorden och i Jämtland var det här eftersatt, inga nya avvittringar hade bildats. Det område som möjligen bidrog till slåtter för bönder i byarna Åflo och Berge lade kronan beslag på, inrättade åtta gårdar och gav nybyggarfamiljerna 26 skattefria år för att bryta mark, bygga hus och skapa egen försörjning. I dag heter byarna Hållan och Oxböle och den första som föddes där, vad vi kan veta, är Anders Det finns en anteckning om att Måns Gran och hans familj bott på platsen några år när protokollet för avvittringen skrivs och nybyggarna får tillträde år 1824. Deras bit av byn gränsar mot Önet och får bokstaven G, skrivet med vacker stil på kartan. Anders föds på så sätt in i det nya, precis som han kommer att dö i det nya 1908.

Vi bor nära varandra jag och Anders, ändå är det som två olika världar. I hans tid behövdes mer jord för att försörja fler människor på den här platsen, för jorden var det som gav liv. Med reformen fick nya familjer möjlighet att bygga en ny framtid. Det skulle inte bli en enkel väg och prästens anteckningar av namn kan berätta något om byn, även om den aldrig är fylld med berättelser ur människornas liv. Berättelsen är namnen som skrivs in och som stryks, noteringarna om dödsfall eller flytt till andra ställen. Tillsammans är namnen som kommer och går berättelsen. Det första är vilka som fick möjlighet till nybyggarlivet och skattefriheten. Några är tidigare militärer, som Måns Gran, andra är torpare eller har titlar som salpetersjudare, ett hårt, skitigt och farligt arbete som inte stod högt i hierarkin. Alla behövde de vitsord för att få kontrakten och med dem kom också tydliga instruktioner om hur mycket gärdsgård som skulle finnas vid inspektioner och hur mycket mark som skulle brytas. En kapten visar också intresse för att få en jordlott, men bosätter sig aldrig i byn.

Flera av nybyggarna blir kvar hela sitt liv. På några gårdar tar nya generationer tar vid grenarna på det som brukar beskrivas som släktens träd finns kvar i byn än i dag. Gårdarna växer, det kommer torp och jorden kan försörja fler. Det blir pigor och drängar, nybyggarna börjar betala skatt och blir hemmansägare i prästens noteringar. Ändå kan man skymta en sårbarhet mellan raderna i prästens protokoll. Det är en rörlighet, där familjer flyttar och flyttar tillbaka, hamnar som arbetare på bruket i Rönnöfors och till sist på socknen, en benämning som ger signaler om utsatthet. Spelmannen Lapp-Nils flyttar in med sin familj när Måns Gran kliver av som husbonde för att bli husman. Det hus som funnits längst på gården är ett härbre som förmodligen byggdes under Lapp-Nils tid. Det var fler som benämndes som ”lappar” i byn, inte renskötande samer men det poängteras att de är samer.

Han var nog ingen vidare nybyggare Måns. Det mesta han byggt måste rivas ganska tidigt. Men han och Kerstin blir kvar till livets slut och den sista tiden som födorådstagare. Ett hus måste de haft, förmodligen inte stort. Gården byter ägare flera gånger och vid nästa reform får den siffran 1 istället för bokstaven G. Anders kom nog tillbaka till byn och föräldrarna ibland, med Anna och de med åren allt fler barnen.

Om de första årtiondena är tillväxt i byn syns även det motsatta när nöden kryper närmare. Det blir färre och färre namn för prästen att notera från 1860-talet. Många styrks när de dör i sjukdomar eller av ålder. Flyttbetygen blir desto fler, några åker till Amerika, andra till grannsocknarna eller Östersund. Det går att anta att ljus inte fanns i alla byns fönster de mörka kvällarna under några årtionden. Men nödåren skulle dra förbi och följas av andra tider. Några av de som åkt kommer tillbaka, vissa med nya religiösa intryck från landet i väster och när 1900-talet är ungt fylls byn med människor igen, hus byggs och familjer flyttar in.

Det är mycket han inte fick se, Anders. Vägen som jag går för att komma till Hållan till exempel, den fanns inte då utan byggdes efter Anders död. Då var det också många år sedan han lämnat sin födelseplats. Stigarna mellan byarna finns kvar, kanske trampar jag i hans fotspår när jag går där eller så fanns det andra stigar som nu är glömda. Hållan hade egen skola, men om den alltid var i bruk vet jag inte. Kanske gick barnen mellan byarna olika terminer. Anders och hans bror Gunnar fick nog hjälpa till på nybygget så länge det var familjens ansvar. Jorden skulle brukas, det var den som gav liv. Jorden betydde att djur kunde födas och mat kunde sås. På det sättet lever vi i helt olika världar, jag och Anders. Jag kan från mitt fönster se ut över marker som brukas, men inget av det bidrar till min överlevnad. Det som var guldet för dem är i dag inte värdelöst, men det är inte avgörande för om jag eller mina barn ska överleva. Det har blivit längre trådar. Jag tänker att om vi skulle hamna i en dokusåpa, jag och Anders, där vi skulle överleva ett år i ett torp och leva av det vi kan få genom att bruka jorden är det ingen tvekan om vem som skulle vinna. Jag har mer av allt om vi ser till mat, hälsa, trygghet, sjukvård, pengar och utbildning. Men jag får svårt att överleva om mina trådar kapas.

Nu ska vi komma till det som jag tycker är så förunderligt. Jag föddes 148 år efter Anders, på en plats 30 mil från där han föddes. Jag bor sedan 20 år på en plats inte långt från den där Anders var den första människan att födas i en by som ännu inte hade något namn.

Anders och jag har hållit samma människa i handen. Inte samtidigt förstås, tiden skiljer oss åt i ett gap vi inte kan överbrygga. Men det finns trådar som spänner genom tiden och några av de trådarna går mellan Anders och mig.  Att jag hållit i den handen är jag säker på, att Anders gjorde det får jag anta. Kanske hände det i byn Trången, där Anna och Anders bodde lång tid av sina liv. Möjligen kom deras svärdotter dit med sina barn, Erik och Anna när hennes man Gunnar åkt till Amerika. De dog 1908 både Anders och hans fru Anna, 83 och 85 år gamla. När de dog var barnbarnen Anna och Erik sex och fem år gamla. Någon gång måste de ha setts, någon gång måste de hållit varandras händer, en liten barnhand i en gammal i början av 1900-talet. Annas händer, som var unga då hade i slutet av 1900-talet blivit gamla och plockade gärna till sig lite extra kakor från faten och la dem i klänningens ficka, samtidigt som hon log som ett busigt barn. Anna var min mormors mor och levde till jag var 21 år. Jag har hållit hennes hand, hon höll  förmodligen sin farfars hand. Han som var den första som föddes i byn utan namn, dit jag i dag kan gå på tio minuter, till min granne och mormors morfars far Anders.