En rotad stickling

av Anna Olofsson Frestadius

När jag kom hit slogs jag av hur alla kändes förankrade i den här platsen. Grundmurade. Rotade. Fötterna ner och huvudet upp. Inga tveksamheter varifrån man kommer. Vilken bygd som rinner genom ens ådror. Att frågan inte ställs utifrån var man bor utan varifrån man kommer. Att frågan inte är av artighet utan av genuint intresse. För att man vet att det spelar roll för den andre att få berätta om sin plats. För att det spelar roll för en själv.

Jag trodde inte jag kunde bli en sån person. Eller att jag ens ville. En sån där rotad en. Kanske på sin höjd en stickling med tunna, tunna sytrådsliknande rötter som man sätter ner i jorden och håller tummarna för. Som man vet inte är äkta vara, inte urblomman och inte rotad på riktigt. Det syns. Man vet det. Ingen bygd som naturligt och fritt flyter fram i ådrorna här inte. Ingen plats som gör sig påmind av stolthet i vart andetag och vartannat samtal. 

Tills jag lärde känna de där rotade människorna. Inte bara sådär ytligt och med en nickande hälsning på affären utan på riktigt. Sådär in på skinnet, du vet. Och insåg att det inte alls är som jag alltid fått höra, att en riktig jämte blir en utsocknes inte förrän… aldrig. De där rotade människorna som mer påminner om Jätten Jorm än jättevallmo när de tar plats. För att platsen är deras identitet. För att de älskar den och helt självklart delar med sig av den. Inte för att det behövs för att bygden inte ska dö. Den har ju aldrig varit döende, inte ens lite krasslig. Utan för att plats och kärlek finns det gott om här. För att livet levs bäst med andra.  

Och då är det inte svårt för en ointressant, gänglig stickling att vilja rota sig. Då är det lätt att blir en riktig jämte jämte jämtar.