Roten till det goda

av Kristina Ernehed

Det gör nåt med en, att växa upp med starka rötter. Det gör nåt med en att ha en stark förankring i en samtid som sätter rörlighet och flyktighet främst.

Det starka behovet att slå sig fri, skaka av all jord och låta rötterna luftas. Få syn på dem, få syna dem. Gå igenom vilka som är ruttna och behöver rensas bort, och vilka som är friska och livskraftiga. Ge dem syre och vatten. Och så låta dem få landa igen, av sin egen kraft och vilja. I den jord de finner bördigast.

Mina rötter har alltid pratat med mig med en dånande kraft. Så pass dånande att jag var tvungen att hålla för öronen de första 30 åren. Jag höll för öronen och drog iväg, testade olika myllor. Men ingenstans fick jag fäste. Ingen plats gav mig den växtkraften jag sökte. Men jag gav inte upp. Jag höll för öronen och nynnade högre och högre för att slippa höra rötternas rop. Ända tills kroppen fick nog och blev sjuk och jag var tvungen att vara alldeles alldeles stilla så pass länge att allt hann ikapp. Rötterna hann ikapp och plötsligt hade jag en riktning. Bit för bit drog de mig inåt och hemåt, bit för bit läkte de mig.

Och varligt men bestämt såg de så till att omplanteras i den jord de visste var deras bördigaste. Den jord som ger dem mest växtkraft, och som är den de är sprungna ur. Rötterna tog mig tillbaka till Offerdal, och det var inte förrän de var hemma igen som de kunde börja vila, och jag plötsligt kunde fokusera på allt det andra i livet.

För mina rötter är det som ger mig både fotfäste och framåtriktning, som ger mig lugnet att ta mig an de allra svåraste sakerna. Som ger mig stadigheten att låta det svaja riktigt ordentligt.

Det gör nåt med en, att ha starka rötter.

Det gör en beroende av att känna växtkraft. Att känna förändringen inom sig. Att känna skiftningarna från vinter till vår, vår till sommar, sommar till höst. Känna ljuset förändras och energin med det. Det gör en beroende av livet runtikring. Beroende av att leva i relation, med både andra, naturen och mig själv.

Det gör ont, ibland förbannat ont, att ha starka rötter. Att känna ursprung och anknytning. Att känna relation även till det och dem som inte vill känna det med mig. Att känna att vi hör ihop oavsett, att nånstans djupt där nere går våra rötter ihop, vare sig vi vill eller inte. Att veta att vi alla är ett och skadar jag dig så skadar jag mig själv. Och tvärtom.

Men allra mest gör det gott. Allra mest ger de mig en trygghet som bär mig de dagarna jag själv inte orkar. Allra mest fyller de mig med en kärlek som är så omfattande att det allra mesta, de allra flesta, ryms inom den. Kärleken till platsen, till jorden och kraften som finns i den, kärleken till människorna som väljer den.

Ur rötterna är jag sprungen och till rötterna kommer jag åter vandra. Rota mi är också rota di, under all skit möts vi förr eller senare. Det längtar jag till mest av allt.